Filosofering till en kanna te

Ibland undrar jag om jag någonsin blev riktigt vuxen. Vuxna jobbar och har bråttom. De går upp tidigt på morgonen, dricker kaffe och skyndar till jobbet, där de stannar hela dagen och gör vuxna saker. Det vuxnaste är nog att jobba på kontor, detta mytomspunna yrke som aldrig riktigt går att förklara för ett barn. På kvällen lagar de middag och sedan tittar de på nyheterna på TV, för något annat orkar de inte göra efter att ha jobbat hela dagen. Vuxna tjänar pengar, men pengarna ska användas till tråkiga saker som att köpa mat och betala räkningar. Om de får pengar över köper de en ny bil eller soffa. Även om vuxna klagar ibland verkar de tycka att detta arrangemang med jobb, lön och tråkiga räkningar är helt i sin ordning. De är nöjda med att ha sin bostad och sin bil och sitt jobb och ser fram emot att gå i pension när de blir 65.

Jag däremot... jag kunde aldrig acceptera det här med att man måste jobba åtta timmar om dagen oavsett om man behöver alla pengarna eller inte. Jag förstår inte poängen med att tjäna mer pengar än jag hinner använda. Finare möbler och större bostad är värdelösa om jag ändå bara sover när jag är hemma. Och när ska jag hinna köpa de finare möblerna om jag jobbar hela tiden? Jag vill inte lägga min fritid på att ränna runt i möbelbutiker på jakt efter saker jag egentligen inte behöver. Jag vill ju spela datorspel. Läsa böcker. Skapa fina saker. Odla lite i trädgården. Gå på skogspromenad. Dricka tre koppar te till frukosten. 

När jag fick dessa tankar första gången var jag nyutexaminerad civilingenjör med en månadslön på c:a 18000 kr före skatt. Det var mer än jag skulle ha tjänat på att vända hamburgare på en snabbmatsrestaurang men ganska lågt för en nyutexaminerad civilingenjör. Jämfört med studentbudgeten jag hade på c:a 6000 kr i månaden var det en förmögenhet. 

Vad skulle jag göra med flera tusen kronor extra i månaden? Jag gick ner i arbetstid men fick fortfarande pengar över eftersom jag samtidigt bytte jobb och fick högre lön. Tack vare flextid slapp jag stressa på morgonen, men jag skulle fortfarande infinna mig på jobbet varje dag, oavsett hur omotiverad jag kände mig den dagen. Jag köpte datorer, datorspel och böcker, och jag åt lunch ute. Pengarna samlades ändå på hög på kontot. 

Fem år senare köpte vi ett hus. Det är ett alldeles lagom litet hus med ganska stor tomt. Äntligen kunde jag göra av med lite pengar. Både banken och våra vänner tittade lite konstigt på oss när vi sa att vi ville amortera flera tusen i månaden. Amortera? Vem gör sådant? Räntan är ju bara ett par-tre procent! Ja, just det, svarade vi och fortsatte amortera. 

Två år efter det blev jag sjuk. Riktigt rejält sjuk enligt läkarna, även om jag själv inte kände av det så mycket. Operationen som botade mig tog ifrån mig min sista chans att bli riktigt vuxen, då jag nu inte ens kan få barn. (Ja, vi känner till konceptet adoption och har valt att inte gå den vägen.) Barn kan man lägga pengar på, och barn kan kanske motivera en att gå till det där kontoret varje dag så att man har råd att köpa ett större hus och leksaker till barnen. Å andra sidan hade jag säkert bara blivit ännu mer frustrerad på tidsbristen. 

Till slut "köpte" jag det enda jag egentligen vill ha: flexibilitet. Jag började driva eget företag på heltid. Jag tar ut så mycket pengar som jag behöver och inte ett öre mer. Eftersom vi amorterade duktigt på huset i början och inte har några barn handlar det om ganska lite pengar. Varje dag jobbar jag så mycket som jag behöver för att hålla företaget rullande. När jag känner för att jobba mer för att utveckla företaget gör jag det. När jag känner för att ta den långa vägen till posten gör jag det i stället. Och när jag känner för att dricka en hel kanna te till frukosten och skriva ett långt blogginlägg där jag filosoferar kring min brist på vuxenhet gör jag det ;-)