Simma över ån

När jag gick i högstadiet i Eskilstuna hade vi ofta friluftsdagar i ett friluftsområde vid Eskilstuna-ån. Efter brännboll, fotboll eller någon annan organiserad aktivitet fick vi bada. En gång bestämde jag och min kompis oss för att simma över ån. Bredden är mindre än en längd i stora bassängen och det är inte speciellt strömt, så det borde inte vara något större problem tänkte vi. Några av killarna i klassen hade ju simmat över ån tidigare, så vi visste att det gick att göra.

Den första biten gick fint, men sedan kom vi till den del av ån där det är strömt och väldigt, väldigt kallt. Vi var över halvvägs, så vi kämpade vidare. På vissa simtag kändes det som att jag inte kom framåt alls, men jag kunde ju inte direkt sluta simma mitt i ån. Till slut kände vi ändå bottnen med tårna och lyckades ta oss till andra sidan.

Vi satt utmattade och huttrade på stranden på andra sidan när vi insåg den verkliga utmaningen: vi behövde på något sätt ta oss tillbaka till våra handdukar och kläder. Närmsta bro var flera hundra meter bort och en så lång promenad utan handdukar var ingen bra idé. Vi fick helt enkelt simma tillbaka över ån.

Under mina år som egen företagare har jag många gånger känt mig som den gången när jag satt på andra stranden och insåg att det jag gett mig in på var jobbigare än jag hade räknat med, men att jag ändå måste fullfölja projektet. Samtidigt, hur kul är det att ligga kvar på stranden och sola i stället?