Jag hade inte tänkt ta upp det här med cancer i den här bloggen, men nu är det så länge sedan och min bekantskapskrets har vuxit så mycket sedan dess att många riskerar att höra tredje- och fjärdehandsinformation i stället för den verkliga berättelsen. Det är bättre att jag berättar min historia själv än att den sprids genom "viskleken" ;-)
På våren 2007, någon månad efter att jag hade fyllt trettio, fick jag diagnosen livmoderhalscancer. Ni vet, det där som man ska upptäcka genom cellprovtagningar och numera även minska risken för genom vaccination.
Det finns flera stadier av livmoderhalscancer. Många får "cellförändringar" som upptäcks vid cellprovtagning. Cellförändringar är ett förstadium till cancer och kan ibland leda till cancer om de inte behandlas.
Jag hade riktig cancer, med tumör och allt.
Jag var en av alla dem som hoppat över eller missat cellprovtagningarna eftersom jag var typ 20-nånting, och en av de få där cellförändringarna hade lett till cancer och redan i unga år. Väldig otur alltså.
Tumören behövde opereras bort, och för att vara på den säkra sidan behövde de även ta hela livmoderhalsen och livmodern, och äggstockarna också när de ändå höll på. Eftersom cancer kan spridas via lymfsystemet tog de även bort ett antal närliggande lymfkörtlar. Innan operationen fick jag dessutom strålbehandling för att krympa tumören.
Jag hade turen att de fick bort all cancer vid operationen. Strålbehandlingen hade varit väldigt effektiv och de hittade ingen spridning i lymfkörtlarna heller. Jag slapp cellgifter och har sluppit återfall.
Och jag överlevde. Jag tvivlade aldrig på att jag skulle överleva. Klart de skulle fixa det här. Det jag var rädd för direkt när gynekologen konstaterade "synliga cellförändringar" var att de skulle behöva operera bort "rubbet", och det var ju precis det som hände. Så ur min synvinkel var resultatet det värsta tänkbara :-(
Således har vi inga barn och kommer heller inte att ha några eftersom vi inte vill adoptera.
Det tog tid att få ordning på tankarna och känslorna, och även på kroppen. Jag har relativt få bestående fysiska men, men även det lilla kan vara jobbigt när de är resultatet av något som var dåligt i sig. Jag får östrogenersättning, men det löser inte alla problem.
Folk pratar om att hitta "vägen tillbaka". Jag kunde inte se någon sådan, eftersom den väg jag hade gått innan inte längre finns. Jag bestämde mig till slut för att strunta i alla vägar och stigar och i stället fokusera på att "hitta vidare".
Ett av stegen vidare var att starta Silvergrejs strax efter att min sjukskrivning var slut. Ett annat var att några år senare säga upp mig från datajobbet, som jag vid det laget upplevde vara destruktivt både fysiskt och psykiskt (det är en helt annan historia), och satsa på Silvergrejs på heltid. Det hade inte enbart med cancern att göra - Silvergrejs är inte ett "terapijobb" - men cancern gav mig tillfälle att fundera på vad jag egentligen ville. Och det är kanske lättare att avvika helt från "vägen" när man redan har blivit knuffad.
Så, det är min "cancerresa". (Jag gillar verkligen inte det uttrycket, men det är det som brukar användas så jag gör som alla andra.)
---
Jag har stängt av möjligheten att kommentera på detta inlägg. Om du har frågor kan du maila mig på noora@silvergrejs.se
Inlägget är redigerat i april 2018 - i stort sett faktiskt helt omskrivet.
